we are going to hell so make sure to bring your sunblock.
Fan vilket underbart väder det är. Fan vilken underbar pojkvän jag har och fan vilka underbara vänner.
Underbara soldagar med bad och båtutflykter. Detta är skälet till att jag inte varit på jobbet på länge. Men nu sitter jag här, känner mig nästan lite stolt, eller det är nog att överdriva, men samvetet har lättat en aning speciellt när jag kom hit och upptäckte att jag faktiskt var här före chefen idag. Göttigt.
Imorgon är sista dagen här på jobbet, sedan är det smster för evigt, typ. Eller snarare nu är jag arbetslös det är väl typ någon fattigare version att kalla det, eller sanningen för den delen.
Känns lite halvt göttigt samtidigt som jävligt ofett. Jag vill ju inte vara kvar men man vill väl inte heller bli chockad med en nedkärning av svarvare som sitter och ger sitt liv åt detta skitbolag. Sorry men det är så det är. Nu ska jag iof inte påstå att jag gett mitt liv till detta bolag, för det vore en lögn. Men tid har jag gett.
Jag tänkte åka iväg på lite rehab nu, eller på måndag. Till england och min underbara mor och släkt. Min peter och frey skall också med. Rehab kanske man inte kan kalla det men det lär bli lite lugnare än vad det är i stockholm, eller? Man kan ju hoppas iaf, eller det gör jag iof inte heller, jag gillar när det är buserier varje dag och natt, kan ju faktiskt inte bli bättre. Vi ska pussa på mammas nya dogg, Macy, sniffa lite i pälsen och gå promenader. Skutta runt i gräset, dricka för mycket pints, äta goda middagar och umgås med släkt och nya släktmedlemmen, mitt kusin barn - Otis Kit Kelly som är mindre än tre veckor gammal. Honom kommer jag förmodligen sno med mig hem till svealand. Gullegulle.
Ska bli såå kul att se min mami, har inte sett henne nu på tre månader (??!?!!!) har aldrig gått så lång tid. Jag saknar att snacka skit med henne, göra busiga saker, surpla kaffe tidigt på morgonen, somna om i hennes säng och sedan göra mackor till henne. Hon är lite av en slavdrivare, vilket jag brukar avsky, men nu när jag inte fått göra mackor till henne på tre månader, eller hämta kaffe, eller gå och köpa cigg eller göra te så har jag börjat sakna det, helt sjukt men det är sanningen. Hon är faktiskt världens mest fantastiska mamma, helt underbar på alla sätt och vis. Henne kan man säga allt till, hon vet allt, hon vet tillochmed allt innan jag ens hunnit säga det till henne, ett sneglande på mig och hon vet exakt vad det är jag skall säga. Vi är lika hon och jag. Jag har alltid fått höra att jag är lill-marie. Skrämmande att se på foton från när hon var i min ålder, vi är så lika att tillochmed mormor inte förstår vem det är, hennes dotter eller barnbarn? Göttigt att veta att man kommer se ut som min mor när man blir äldre, behöver liksom inte känna sig orolig för att se ut som ett monster. miihii
Jag tänkte kasta in lite bilder, gamla som nya, eftersom jag idag skall tömma datorn på jobbet från allt skräp jag fyllt den med. 
/lillazoo.
